En lång, sorglig men bra "spökhistoria" (den är lång men läs den!Den är jättebra)
Äppelträdet!
Molly kikade in i datorsalen.Den var tyst och öde.Inte en dator stod på.Hon satte sig vid en bänk och slog på datorn.Den börgade surra i det tysta rummet.Molly valde bland ikonerna.Hennes lösenord var "Moll".Hon knappade in det och var inne. Nu kunde hon "prata" med vaem hon ville.Molly brukade chatta.Det var det hon gjorde mest av allt.Skolan hade inte haft internet så länge.Trots det hade Molly redan hittat bra pratställen på nätet!Molly här!Fins det någon som vill byta tankar, skrev hon.Bokstäverna kom fram på skärmen.Det var alltid lika spännande att se vem som skulle svara.Den här gången behövde hon inte vänta länge.Svaret kom nästan med en gång.-Hej Molly. -Hej!Vem är du?Var är du?-Jag heter Martin.Martin Wall.Jag är i Stockholm.På Sundskolan.Det är högstadiet.Jag är i...rum 23.Var är du?-Hej Martin!Så lustigt!Då är vi på samma skola!Jag sitter ensam i den lilla datorsalen.Jag vet inte Mollyvar run 23 är.Vad gör du där?-Jag ...skriver.Varför är du ensam i datorsalen?-Det är håltimme.Jag brukar sitta här då.Det är ofta tomt här.det gillar jag.-Varför det?-Jag vet inte.Jag bara gör det.Brukar du titta på TV-serier?Det gör jag.-Varför är du inte med dina kompisar? Molly tvekade lite,sedan skrev hon: - dom har annat för sej.-Är det inte tråkigt att vara själv?-Jag är van vid det.-Varför det? Molly visste inte riktigt vem Martin var,men han frågade väldigt mycket.-Det bara är så.Har du sett någon bra videofilm nyligen?-Jag ser aldrig på videofilmer.Du har väl kompisar?-Vi kan väl prata om något roligare,skrev Molly.Vad brukar du göra när du är ledig?-ingenting.Är du mobbad? Molly stirrade på skärmen.Det här samtalet var inte kul längre.Martin hade ingen rätt att lägga sig i hennes liv.Hon visste ju inte ens vem han var!Allt hon ville var att prata lite via datorn.Fast han hade rätt.Det hadde han ju.Hon brukade aldrig erkänna det.Inte ens för sig själv.Hon brukade säga,att hon trivdes bäst att vara ensam.Det var inte riktigt sant. Hon var mobbad. Det var aldrig någon som pratade med henne. Hon viste inte varför. Ibland, trodde hon att det berudde på att hon inte var så söt. Eller att hon hade glasögon. Och rått färgat hår. Eller för att hon inte hade råd med dom rätta kläderna. Men hon viste inte särert, hon brydde inte sig längre. En del dagar var hon knappt ledsen alls... - Är du där, Molly? Hon funderade på om hon skulle stänga av datorn. I sista sekund ångrade hon sig. - Jag här här. Hur kunde du veta att jag är mobbad? - Jag bara viste det. Jag har inte heller några vänner i skolan. Dom gillar inte mig. - Varför inte? - Jag vet inte. Dom kanske behöver någon att vara elak emot. Någon att vara elak emot. Ibland försökte hon sätta sig vid dom andra. Då tystnade det och gick sin väg. De skrattade år henne när dom trodde att hon inte såg. Hur har don varit elaka mot dej? frågade hon. - På många sätt. Det är så mycket son händer. Du vet hur det kan vara. - Beretta, Martin! Jag kanske kan hjälpa dej. Hon visste inte varför hon skrivit så. Kanske för att hon förstod mer än andra. - Det är saker som försvonner. Mina böcker. Min jacka blev förstörd en dag. Det har förvunnit saker från lärarna. Dom i min klass säjer att det är jag som själ.Att dom har sätt mig. - det är det väll ingen som tror på? - Dom tror alltid på dom andra. Alldrig på mig. Ingen tror på mig. - Varför inte? - Jag vet inte. Dom kanske tycker att dom är bettre än vad jag är. Eller också är det något annat. Jag vet inte. - Martin... - Ja? - Martin... Händer det att dom slår dig också? Hon vågade knapt fråga men hon kunde knapt låta bli. Svaret dröjde. Molly undrade, om martin hade brutit. Han kanske inte tyckte om frågan? - Ja. Molly blev ledsen. Hon hade alltrig blivit slagen. Hon visst ju att det hände. Hon ville skriva något snällt, men hon han inte. Nya ord kom upp på skärmen. - Det var en gång. Vid äppelträdet. - Villket äppelträd? - Det bakom skolan... Hon tänkte efter. Det fanns väll inte något äppelträd bakom skolan? Det växte en björk vid matsalen. Det kanske var den han menade? - Dom var många. Dom är alltid många. Dom släpade mej till äppelträdet. Det trädet som inte syns från lärarnas fönster. Dom hade med sig ett tjokt rep. Det repet band dom in trädet. Ena änden formade dom till en strypsnara. Molly blev iskall. - Dom dänkte väll inte... göra dig illa? - Dom var så många. Dom la snaran om min hals för att hänga mig i trädet. Det skulle se ut som jag gjorde det själv. Det var dom som gjorde det. Alla måste få veta att det inte var jag. Vill du berätta det för alla? Att det inte var jag. - Javisst! men du måste säga det själv också! Var det ingen som hjälpte dig? - Det är alldrig någon som hjälper mig. Du måste tala om det för alla att det inte var jag. Lova! - Ja, jag lovar. Varför sa du inte det till någon? Innan det hände menar jag. Du kunde ha sakt det till någon lärare... - Ja! Visst! Jag ska berätta. Vi ska se till att alla får reda på det. Hon var så arg att hon knappast kunde skriva. Stackars Martin! - Tack och lov att du klarade dej! Hur gick det sedan, martin? Hur kom du bort där ifrån? Hur gick det? - Molly? Sitter du här? Vad skriver du? Är det läxan i kemi? Molly hoppade till. En sekund trudde hon det kom ifrån datorn. Att det var martin som kon fran ur skärmen. Så var det ju inte. En av hennes lärare hade dyckt uppi dörren. Läraren i kemi. Björn. - Jag skrämde dej väll inte? frågade han vänligt. Han var alltid snäll - och tråkig. Dessutom såg han nästan ingenting. Det var konstigt att han hade sett henne. - Det var inte meningen. Hon svarade inte. Hon hade inte tid att prata om kemi. Martin var mycket viktigare. Björn ställde sig bakom henne. Han kisade emot skärmen. - Skriver du om martin Wall? Ja, han är värld en uppsats. Det var en otäck historia. Molly förstod inte. - En otäck historia? uprepade hon frågande. Björn nickade. - Hm. Det är kusligt när mobbning går så långt. Vi viste inte om att dom andra mobbade Martin lite. Men att det var så illa viste vi inte. Han berättade alldrig något för någon. Jag glömmer det alldrig. Trots att det är minst 15 år sedan. - Vad kommer du alldrig att glömma? Molly stirrade på skärmen. Det hade inte kommit något svar från martin. - Att martin Wall hängde sig i äppelträdet bakom skolan. Han orkade inte med längre. Hans klasskamrater knäckte honom. Vi för sökte hitta dom skyldiga. Men vad skulle vi göra? Hängde sig! Vad pratade han om? Någon som hette martin hade hängt sig i äppelträdet för 15 år sedan. I 23:an satt en annan martin och skrev. Han hade också varit nära att bli hängd i äppelträdet. Molly fick inte det att gå ihop. Det kunde inte vara samma Martin. Hur kunde han skriva på datorn om han hade hängt sig? Och det var för 15 år sedan? - Äppelträdet? frågade hon. - Du har alldrig sett det trädet. Dom högg ner det efter åt. Vänta nu vad var det dom pågick? En sekunt snurrade det runt i hennes huvud. Sedan klarnade det plötsligt. Naturligtvis! Det var någon som drev med henne! Någon lådsades vara martin! Björn hade väll berättat för dom om martin Wall. Typiskt! Det var vad man kunde vänta sig av hennes klass kamrater! Mollly reste sig upp. - Var ligger rum 23? Fort! det är viktigt! Hon vill gärna se vem som var elak. - Det finns ingen sal som heter så. Det fanns bara upp till 22. Hur så? -Finns det inte? Då sitter dom väll i något annat rum. Det är någon som gjör sig rolig över mej! Ilsket började hon gå fram och tillbaka. Björn stod kvar vid dörren. - Vad pratar du om molly? - Ingenting. Dom har väll säkert jätte roligt nu. Jag gick ju på deras skämt! Jag... Hon avbröt sig tvärt. Det känns nästan som hon frös fasst i golvet. Hon såg någonting. Och det var något ... Konstigt. Salen hade varit tom när hon kom in. Det kunde hon svära på. Inga datorer hade varit på slagna. Nu var plötsligt en till påslagen. Den som stog längst bort vig fönstret. Hade någon kommit in utan hon märkte det? Och hade denne någon knäpt på datorn? nej det var omöjligt. Hon hade ju suttit vid dörren. Hon skulle ha märkt det. Det hade inte kommit in någon. Hon gick försiktigt närmare. Skärmen var full med text. Stolen framför datorn var utdragen. Där satt ingen. - Stog denna datorn igång när du kom in? frågade molly. Hon såg på björn. - Det vet jag inte . Jag ser inte så bra på långt håll. Är det något fel? - Nej, sa hon kort. Björn försvan ut egenom dörren och Molly satte sig på stolen framför den andra datorn. Hon såg på skärmen igen. Det stod samma sak på den skärmen som det gorde på hennes. Det var samtalet hon ahde haft med maritn. Vem hade startat datorn? Vem hade suttit här? Den sista frågan blinkade emot henne. Hon sträckte ut händrna mot tangenterna. Hon hade tängt trycka på tangenterna som raderar text. Hon han inte. Tangenterna började trycka ner sig själva. En i taget. Långsamt. En gång hade hon sett ett pjano som spelade av sig själv. Det hade varit i en film. Nu såg hon datorn skrev av sig själv. Texten kom upp på skärmen. En bokstav i taget. Molly blev inte rädd. Bara ledsen. Först stod hennes gen fråga: Hur gick det sedan martin? Hur kom du där ifrån? Hur gick det? Sedan kom svaret. Det svar som martin långsamt knappade in. Orden tog form och blev en hel mening. Molly visste inte vad det skulle stå. Det visste hom redan innan han hade skrivit klart. Hon blinkade bort trårarna som plötsligt kom. Sedan läste hom´n martings svar: - Det gick inte bra...
Molly kikade in i datorsalen.Den var tyst och öde.Inte en dator stod på.Hon satte sig vid en bänk och slog på datorn.Den börgade surra i det tysta rummet.Molly valde bland ikonerna.Hennes lösenord var "Moll".Hon knappade in det och var inne. Nu kunde hon "prata" med vaem hon ville.Molly brukade chatta.Det var det hon gjorde mest av allt.Skolan hade inte haft internet så länge.Trots det hade Molly redan hittat bra pratställen på nätet!Molly här!Fins det någon som vill byta tankar, skrev hon.Bokstäverna kom fram på skärmen.Det var alltid lika spännande att se vem som skulle svara.Den här gången behövde hon inte vänta länge.Svaret kom nästan med en gång.-Hej Molly. -Hej!Vem är du?Var är du?-Jag heter Martin.Martin Wall.Jag är i Stockholm.På Sundskolan.Det är högstadiet.Jag är i...rum 23.Var är du?-Hej Martin!Så lustigt!Då är vi på samma skola!Jag sitter ensam i den lilla datorsalen.Jag vet inte Mollyvar run 23 är.Vad gör du där?-Jag ...skriver.Varför är du ensam i datorsalen?-Det är håltimme.Jag brukar sitta här då.Det är ofta tomt här.det gillar jag.-Varför det?-Jag vet inte.Jag bara gör det.Brukar du titta på TV-serier?Det gör jag.-Varför är du inte med dina kompisar? Molly tvekade lite,sedan skrev hon: - dom har annat för sej.-Är det inte tråkigt att vara själv?-Jag är van vid det.-Varför det? Molly visste inte riktigt vem Martin var,men han frågade väldigt mycket.-Det bara är så.Har du sett någon bra videofilm nyligen?-Jag ser aldrig på videofilmer.Du har väl kompisar?-Vi kan väl prata om något roligare,skrev Molly.Vad brukar du göra när du är ledig?-ingenting.Är du mobbad? Molly stirrade på skärmen.Det här samtalet var inte kul längre.Martin hade ingen rätt att lägga sig i hennes liv.Hon visste ju inte ens vem han var!Allt hon ville var att prata lite via datorn.Fast han hade rätt.Det hadde han ju.Hon brukade aldrig erkänna det.Inte ens för sig själv.Hon brukade säga,att hon trivdes bäst att vara ensam.Det var inte riktigt sant. Hon var mobbad. Det var aldrig någon som pratade med henne. Hon viste inte varför. Ibland, trodde hon att det berudde på att hon inte var så söt. Eller att hon hade glasögon. Och rått färgat hår. Eller för att hon inte hade råd med dom rätta kläderna. Men hon viste inte särert, hon brydde inte sig längre. En del dagar var hon knappt ledsen alls... - Är du där, Molly? Hon funderade på om hon skulle stänga av datorn. I sista sekund ångrade hon sig. - Jag här här. Hur kunde du veta att jag är mobbad? - Jag bara viste det. Jag har inte heller några vänner i skolan. Dom gillar inte mig. - Varför inte? - Jag vet inte. Dom kanske behöver någon att vara elak emot. Någon att vara elak emot. Ibland försökte hon sätta sig vid dom andra. Då tystnade det och gick sin väg. De skrattade år henne när dom trodde att hon inte såg. Hur har don varit elaka mot dej? frågade hon. - På många sätt. Det är så mycket son händer. Du vet hur det kan vara. - Beretta, Martin! Jag kanske kan hjälpa dej. Hon visste inte varför hon skrivit så. Kanske för att hon förstod mer än andra. - Det är saker som försvonner. Mina böcker. Min jacka blev förstörd en dag. Det har förvunnit saker från lärarna. Dom i min klass säjer att det är jag som själ.Att dom har sätt mig. - det är det väll ingen som tror på? - Dom tror alltid på dom andra. Alldrig på mig. Ingen tror på mig. - Varför inte? - Jag vet inte. Dom kanske tycker att dom är bettre än vad jag är. Eller också är det något annat. Jag vet inte. - Martin... - Ja? - Martin... Händer det att dom slår dig också? Hon vågade knapt fråga men hon kunde knapt låta bli. Svaret dröjde. Molly undrade, om martin hade brutit. Han kanske inte tyckte om frågan? - Ja. Molly blev ledsen. Hon hade alltrig blivit slagen. Hon visst ju att det hände. Hon ville skriva något snällt, men hon han inte. Nya ord kom upp på skärmen. - Det var en gång. Vid äppelträdet. - Villket äppelträd? - Det bakom skolan... Hon tänkte efter. Det fanns väll inte något äppelträd bakom skolan? Det växte en björk vid matsalen. Det kanske var den han menade? - Dom var många. Dom är alltid många. Dom släpade mej till äppelträdet. Det trädet som inte syns från lärarnas fönster. Dom hade med sig ett tjokt rep. Det repet band dom in trädet. Ena änden formade dom till en strypsnara. Molly blev iskall. - Dom dänkte väll inte... göra dig illa? - Dom var så många. Dom la snaran om min hals för att hänga mig i trädet. Det skulle se ut som jag gjorde det själv. Det var dom som gjorde det. Alla måste få veta att det inte var jag. Vill du berätta det för alla? Att det inte var jag. - Javisst! men du måste säga det själv också! Var det ingen som hjälpte dig? - Det är alldrig någon som hjälper mig. Du måste tala om det för alla att det inte var jag. Lova! - Ja, jag lovar. Varför sa du inte det till någon? Innan det hände menar jag. Du kunde ha sakt det till någon lärare... - Ja! Visst! Jag ska berätta. Vi ska se till att alla får reda på det. Hon var så arg att hon knappast kunde skriva. Stackars Martin! - Tack och lov att du klarade dej! Hur gick det sedan, martin? Hur kom du bort där ifrån? Hur gick det? - Molly? Sitter du här? Vad skriver du? Är det läxan i kemi? Molly hoppade till. En sekund trudde hon det kom ifrån datorn. Att det var martin som kon fran ur skärmen. Så var det ju inte. En av hennes lärare hade dyckt uppi dörren. Läraren i kemi. Björn. - Jag skrämde dej väll inte? frågade han vänligt. Han var alltid snäll - och tråkig. Dessutom såg han nästan ingenting. Det var konstigt att han hade sett henne. - Det var inte meningen. Hon svarade inte. Hon hade inte tid att prata om kemi. Martin var mycket viktigare. Björn ställde sig bakom henne. Han kisade emot skärmen. - Skriver du om martin Wall? Ja, han är värld en uppsats. Det var en otäck historia. Molly förstod inte. - En otäck historia? uprepade hon frågande. Björn nickade. - Hm. Det är kusligt när mobbning går så långt. Vi viste inte om att dom andra mobbade Martin lite. Men att det var så illa viste vi inte. Han berättade alldrig något för någon. Jag glömmer det alldrig. Trots att det är minst 15 år sedan. - Vad kommer du alldrig att glömma? Molly stirrade på skärmen. Det hade inte kommit något svar från martin. - Att martin Wall hängde sig i äppelträdet bakom skolan. Han orkade inte med längre. Hans klasskamrater knäckte honom. Vi för sökte hitta dom skyldiga. Men vad skulle vi göra? Hängde sig! Vad pratade han om? Någon som hette martin hade hängt sig i äppelträdet för 15 år sedan. I 23:an satt en annan martin och skrev. Han hade också varit nära att bli hängd i äppelträdet. Molly fick inte det att gå ihop. Det kunde inte vara samma Martin. Hur kunde han skriva på datorn om han hade hängt sig? Och det var för 15 år sedan? - Äppelträdet? frågade hon. - Du har alldrig sett det trädet. Dom högg ner det efter åt. Vänta nu vad var det dom pågick? En sekunt snurrade det runt i hennes huvud. Sedan klarnade det plötsligt. Naturligtvis! Det var någon som drev med henne! Någon lådsades vara martin! Björn hade väll berättat för dom om martin Wall. Typiskt! Det var vad man kunde vänta sig av hennes klass kamrater! Mollly reste sig upp. - Var ligger rum 23? Fort! det är viktigt! Hon vill gärna se vem som var elak. - Det finns ingen sal som heter så. Det fanns bara upp till 22. Hur så? -Finns det inte? Då sitter dom väll i något annat rum. Det är någon som gjör sig rolig över mej! Ilsket började hon gå fram och tillbaka. Björn stod kvar vid dörren. - Vad pratar du om molly? - Ingenting. Dom har väll säkert jätte roligt nu. Jag gick ju på deras skämt! Jag... Hon avbröt sig tvärt. Det känns nästan som hon frös fasst i golvet. Hon såg någonting. Och det var något ... Konstigt. Salen hade varit tom när hon kom in. Det kunde hon svära på. Inga datorer hade varit på slagna. Nu var plötsligt en till påslagen. Den som stog längst bort vig fönstret. Hade någon kommit in utan hon märkte det? Och hade denne någon knäpt på datorn? nej det var omöjligt. Hon hade ju suttit vid dörren. Hon skulle ha märkt det. Det hade inte kommit in någon. Hon gick försiktigt närmare. Skärmen var full med text. Stolen framför datorn var utdragen. Där satt ingen. - Stog denna datorn igång när du kom in? frågade molly. Hon såg på björn. - Det vet jag inte . Jag ser inte så bra på långt håll. Är det något fel? - Nej, sa hon kort. Björn försvan ut egenom dörren och Molly satte sig på stolen framför den andra datorn. Hon såg på skärmen igen. Det stod samma sak på den skärmen som det gorde på hennes. Det var samtalet hon ahde haft med maritn. Vem hade startat datorn? Vem hade suttit här? Den sista frågan blinkade emot henne. Hon sträckte ut händrna mot tangenterna. Hon hade tängt trycka på tangenterna som raderar text. Hon han inte. Tangenterna började trycka ner sig själva. En i taget. Långsamt. En gång hade hon sett ett pjano som spelade av sig själv. Det hade varit i en film. Nu såg hon datorn skrev av sig själv. Texten kom upp på skärmen. En bokstav i taget. Molly blev inte rädd. Bara ledsen. Först stod hennes gen fråga: Hur gick det sedan martin? Hur kom du där ifrån? Hur gick det? Sedan kom svaret. Det svar som martin långsamt knappade in. Orden tog form och blev en hel mening. Molly visste inte vad det skulle stå. Det visste hom redan innan han hade skrivit klart. Hon blinkade bort trårarna som plötsligt kom. Sedan läste hom´n martings svar: - Det gick inte bra...
